Hyllning till en liten tjej

Du bryr dig inte om människorna... sa en nära person till mig. Påståendet har hängt kvar hos mig i en vecka. Är det sant? Ja för henne. För mig? Njae, i relation till mig själv så bryr jag mig i detta sammanhang mer om mig själv. Vilket är nytt. Dessutom klokt och rättvist då jag är rätt ensam om det i den här historien.

Varför hänger påståendet kvar? Varför kände jag mig sårad? Varför hänger sådant kvar som vi i grunden känner inte stämmer in på oss?

När jag var en liten tjej. En med spikrakt hår och lugg, fräknar på näsan och ett stort leende utan alla framtänder. Då gick jag iväg till skolans första dag och kommande elva år. Ihop med andra lika små, fräkniga och tandlösa ungar. Vi väntade oss säkert alla att få lära oss en massa saker. Träffa kompisar, leka på rasterna och ha en snäll fröken. Vad jag inte räknade med var att under sådär åtta år matas med andras åsikter om mig. Att stå ut med att kallas allt fult och jävligt ungar kan komma på. Att bli lurad, slagen och skrattad åt. Att ha ont i magen och vara rädd när jag gick min väg till skolan. Att inte veta hur mycket dynga den här dagen skulle innehålla. Under alla de här åren visste jag att de hade fel. Jag begriper inte hur men jag visste. Jag visste att det inte var något fel på mig även om de ville övertyga mig om motsatsen. Allt som sades satte sina spår ändå. Det påverkade mina val i livet, min tro på mig själv, min syn på mig själv. Men aldrig trodde jag att det var något fel på mig.

Jag vet ju att jag bryr mig om människorna, jag gör det både i stort och smått. Varför hänger det då kvar? Förutom, att det gör ont när en närstående visar tydligt att den inte känner mig bättre, så är jag allergisk mot antaganden. Ni vet när man träffar människor som påstår saker om en som inte stämmer. Hände senast i tisdags, två vänner pratade om längtan att bo i hus, naturnära. Till mig säger den ena, "fast det gör väl inte du? Du vill bo i stan med pulsen.." Innan hon dök upp hade jag berättat för den andra vännen hur ledsen jag är att mitt barndoms Ingarö kommer säljas och att jag försökt få behålla det utan framgång. Såna här missar och antaganden om mig får det alltid att hugga till i magen.

Idag ringde de från mitt jobb på behandlingshemmet. Där bor 12 fantastiska ungdomar som har en bakgrund som får min uppväxt med åtta års mobbing att te sig som Bamseklubben på Mallis. När det rings därifrån på en ledig dag vankas beordring. Beordring existerar i branscher där tredje part inte får drabbas av vår underbemanning. Detta var ett sådant fall så jag ringde upp. Jag var inte överst på listan men ingen hade svarat före mig. Jag började planera om min söndag. Till förmån för mina kollegor samt 12 tonåringar. Jag kunde låtit bli att svara. Jag kunde varit bortrest. Jag tänkte på människorna. Jag tänkte på relationerna jag har. En timme senare dök en annan lösning upp och jag är åter i min lediga söndag.
Ibland frågar människor om jag förlåtit min barndoms belackare. Eller om jag har de som vänner på facebook. På det senare svarar jag nej. Idag väljer jag mina relationer med omsorg. Jag vårdar dem och jag önskar detsamma i gengäld. Som barn kunde jag inte välja. Det kan jag idag. Jag ser mig som skyldig den lilla Inger att stå upp för henne. Hon hade tron på sig själv och det vill jag fortsätta att ha. Därför släpper jag det här med att jag inte bryr mig om människorna. Det är ju inte min sanning.
Ha en fin söndag mina vänner, människorna jag bryr mig om!
Inger