Funderar över gubbar. Översittare. Träffar dem sällan. De är nog en utdöende art med några få exemplar kvar. Gubbar som blandar ihop fakta med sina egna tolkningar. Men de tror inte det märks. För de är vana att inte bli ifrågasatta. De tror att om de agerar självklart och auktoritärt så kommer ingen märka att de levererar sina egna åsikter som en allmänt rådande sanning. De är naturligtvis vansinnigt pinsamma. Men jag som har så stort tålamod. En sån utvecklad emaptisk förmåga, jag kan förstå deras rädsla. Deras litenhet. Vem vill förlora makt? Klart det ligger motstånd i att erkänna sig svag. Jag skulle vilja se dem djupt i ögonen med varm blick. Ställa en enkel fråga. Den lilla gubben skulle inte svara. Jag skulle ställa den igen. Jag skulle stå kvar. Bjuda på min tro att du som möter mig har allt du behöver inom dig. Att din största rädsla är din storhet. Därför förblir du liten. Varats olidliga lätthet. Du vet vad du har. Vem du är. Du vet inget om resan till en annan plats eller hur det ska bli där.

Jag är coach. Jag är beteendevetare. Jag är stor.

Så antingen gör jag allt det här eller så låter vi naturen ha sin gilla gång och de stora överlever.

Ci vediamo

Inger