Om vi ändå ska bli blomjord

Maryam Yazdanfar är socialdemokrat, feminist och riksdagsledamot. Jobbade på Sveriges television innan hon valdes in i riksdagen 2006. Bor i Solna med sin man Poeten, Liten och Ännu Mindre som hon är föräldraledig med. 

Själva framgångssagan i sig är ju en kliché! Ett dramaturgiskt grepp som i rak linje från antikens dramer via klassisk underhållning. Numera är temat för varje dataspel, chick-flick eller personporträtt i näringslivsbilaga nära dig en framgångssaga. Själv är jag själva sinnebilden för den där klichén. Flyktingungen som flydde med mulåsna över de kurdiska bergen undan politiskt förtryck blev riksdagsledamot. Att jag dessutom är kvinna och dessutom inte hunnit vara 30 i ens ett år gör den förutfattade bilden komplett. Jag tror aldrig att jag blivit intervjuad utan att min bakgrund beskrivits i de där termerna.

Men så i våras blev det en vurpa i den där självklara dramaturgiska kurvan. Jag fick nämligen sparken! Och vilken spark sen då! Jag var hemma och föräldraledig när telefonen ringde och jag fick reda på att nye partiordföranden inte ville ha mig som bostadspolitisk talesperson. På bara några dagar skulle en ny person utses. Det är klart att jag blev arg. Men också sårad och lite förvirrad. För jag fick, och har aldrig fått någon bra förklaring.

Massor av unga, smarta, snygga, häftiga framförallt kvinnor hörde av sig och var skitförbannade. Men så var det de andra. De som tyckte synd om mig. De som lade huvudet på sned och sa att det där, gumman, det ordnar sig säkert. Du har ju framtiden för dig.

Så jag började fundera. Varför skulle det vara synd om mig? Är det synd om mig för att jag är riksdagsledamot? Att jag under fem månader fick ett fantastiskt roligt uppdrag? Eller att jag fick sparken? Om det nu är så som de som tyckte synd om mig säger, att jag är en bra politisk företrädare som inte borde fått sparken är det ju inte synd om mig. Det är synd om den som gav mig sparken.
Men så tänker de säkert inte. De tänker att det är synd om mig och alla andra som fått sparken för att vi har misslyckats. Att vi för öppen ridå av den som bestämmer fått beskedet att vi inte duger. I maktkulturen ingår inte misslyckandet. Förmodligen är det därför alla som sitter på makt, mer makt än jag hade som bostadspolitisk talesperson, har sådana fallskärmar. För ingen kan väl någonsin tro att de inte ska kunna få ett nytt jobb eller att de är luspanka. Det är pengar som ska kompensera förödmjukelsen. Att karriärskurvan fick sig ett potthål.

Jag har en bakgrund som journalist på SVT. Några gånger fick jag hoppa in och jobba som redaktör. Det betyder att man bestämmer väldigt mycket, till och med över programledarens manus, även om han är väldigt känd, erkänd och erfaren. Första gången höll jag på att dö av nervositet. Då sa en kollega att jag skulle lugna ner mig, det var ju bara TV vi gjorde. Att ta lätt på TV i vår populärkulturella kontext är ungefär lika lätta som att Påven skulle ta lätt på Gud. Men okej, jag förstod, TV är ju inte hjärnkirurgi. Nej, sa kollegan. Men vadå hjärnkirurgi, vi ska ju alla bara bli blomjord.

Och om vi ändå ska bli blomjord, då tänker jag att det är roligare att ha fått sparken än att inte ha den erfarenheten. Det spelar ju ändå ingen roll för blomjordskvaliteten, menar jag.

Maryam gjorde även en snabb insats som ledamot i Alla Kvinnors Hus styrelse där jag var invald under ett gäng år, tack och lov, för det var där vi träffades! En underbar varm engagerad, smart och idéfylld kvinna! Jag är så nyfiken på vart din framgångsresa tar dig Maryam! Ni som vill läsa mer av Maryam, här är bloggen för det.

Inger